Den springer ikapp mig. Verkligheten. Jag kan inte låtsas längre, kan inte ignorera den, kan inte fly till ett annat liv igen. Nu är nu och ingenting annat. Tomhetskänslan och vilsenheten finns överallt. I garderoben, i byrålådorna, i necessären, i boken jag öppnar, i orden jag läser och till och med i luften jag andas.

På samma gång finns det små skvättar av spänning, nyfikenhet och lättnad där jag går. De har jag inte riktigt lyckats få tag i på samma sätt, de söker sig inte till mig. Det är jag som måste söka mig till dem.

Det är konstigt att jag för bara några dagar sen var på en segelbåt ute på öppet vatten och beundrade ett stjärnklart himlavalv ovanför mig. Jag räknade stjärnor som föll, önskade mig saker och tyckte att livet var okomplicerat. Tanken av att någon annan satt på en annan plats på jorden och tittade på samma stjärnhimmel som jag fascinerade mig. Det är vackert att det kan vara så. Allt annat blir plötsligt så betydelselöst.
Men det var då. För några dagar sen.
Nu är nu och ingenting annat.

Jag måste ta reda på vem jag är, men jag vet inte om jag tror på det där med att resa och hitta sig själv. Man kan inte ständigt vara på flykt. Det skapar bara en otrygghet i att leva.
Så länge man är trygg i sig själv känner man sig trygg var man än är. Det är så jag måste börja.
Jag måste ta reda på vem den här tjejen med det blonda håret och de stora ögonen är.

Verkligheten greppar min axel, kastar mig ned på marken och sköljer sig över mig med all sin kraft.
Jag är inte tillräckligt snabb längre.