Hon springer i trasiga skor på kullerstensgator i en stad utan namn. Vinden griper tag i hennes vita klänning och med en insida som svider av allt som gör ont gör sig inte den i andras ögon så mysiga staden hos henne ett intryck som letar sig in i hjärtat. Det finns så mycket hon inte berättar för dem, för det finns så mycket de aldrig skulle förstå. Hon lever inte i samma värld som de.
Det är sommar och natten har lagt sitt betryggande mörkertäcke över staden och luften är ljummen. Hon går längs stranden och insuper varje sekund av det hennes sinnen fångar upp. Salt vatten sköljer upp på strandkanten och griper för en kort sekund tag i hennes fötter. Hon har tagit av sig skorna och går sakta barfota i den vita sanden. Det är tyst ute. Nu är det bara ensamheten, klipporna och hon. Och någonstans, när hon inser att den enda man faktiskt kan lita på är sig själv, att man i slutändan bara har sig själv, växer sig det svidande området inom henne allt större. Hon kan inte kontrollera det, för det är något med egen makt, något hon inte äger och det är där för att äta upp henne. Det tränger in i alla vrår i hennes nätta kropp. Smärtan bor ända ut i fingertopparna och tårna, i varenda organ och kroppsdel finns den, och den tycks ha blivit ett konstant tillstånd. Det är knappt att hon märker av det som bor i henne längre. Ändå finns det något som hon alltid blir påmind om och det är där det gör som ondast. Det är det hjärta som ska vara oförstört, men som är söndertrasat i allt för många bitar för att det någonsin ska kunna bli helt igen.
Men hon berättar det aldrig för någon.