Löven på träden utanför mitt fönster börjar anta en gulorange färg. Det är höst nu och allt är på riktigt. Livet är påtagligt, det är som ett klädesplagg. Man känner det, men man tänker inte på att det finns där.
Jag tycker om hösten, trots all kyla och allt mörker. Det finns nåt fint där. En charm som gömmer sig bakom allt regn och rusk och alla fallande löv. Samtidigt har den så många gånger lurat mig till tårar och tankar utan slut. Så egentligen förstår jag inte. Egentligen är det konstigt. Men jag kan inte förneka att det ligger något mysigt mystiskt över den.
Kanske är jag bara en sån person. En sån som gillar att vira in mig i stora, varma, stickade halsdukar och sitta på ett litet avlägset café någonstans på Söder och dricka thé och prata om livet. Förskönar allt som gör ont och tycker det är vackert med salta tårar på rosiga kinder.

Hösten går i tankarnas tecken. Man hittar sin bubbla och stänger in sig i den. Går nästan lite i ide och sen när våren kommer kryper man fram ur sitt skal och väntar in sommaren.
Det kanske har blivit så. Att det är på hösten man känner att man lever.
För det är vackert med löv som sjunger sin sista sång och det är vackert att man kan känna igen sig i dem.
Sen börjar allt om.