Det knackar på dörren. Jag går och öppnar utan att bry mig om att först titta i titthålet.
I farstun står en liten blond flicka med stora ögon och bred lugg.
- Här, säger hon. Här får du. En trygg framtid i säkert förvar.
I händerna hållet hon ett litet, vitt paket med röda snören. Jag tvekar lite innan jag bestämmer mig för att ta det, känna lite på det, se om det väger någonting. Vet hela tiden att om jag öppnar det är framtiden inte längre en dimma.
Hon tittar på mig med frågande blick, som om jag missat något uppenbart.
Jag bjuder in henne, i hopp om att det är där mitt misstag ligger, men bekymmersrynkan i hennes panna försvinner inte.
- Se på mig, säger hon.
Och jag tittar på henne. Förstår fortfarande inte.
- Nej, se på mig.
Och hon betonar ordet se, så jag tittar på henne. Närmare. Granskar detaljer, men jag fastnar i hennes ögon, hennes blick.
Och då förstår jag. Det är min blick.
Hon är jag. Lilla jag.
Den version av mig som ännu inte mött framtiden, som fortfarande lever i nuet. Hon som fortfarande springer över till grannen och leker med hunden, har låtsasländer och osynliga djur tillsammans med kompisarna, gungar och sjunger sånger i farten och låter bli att tvätta smutsiga sommarfötter som sprungit barfota i grönt gräs och på varm asfalt. Hon som är omedveten om vad som komma skall.

Hon frågar om jag hade velat göra någonting annorlunda.
Jag har inget svar på det.
Sitter bara och pillar på de röda paketsnörena och vet inte om jag ska öppna det eller inte.
Hon är tålmodig. Tittar storögt på mig.
Sen går hon. Säger att hon ska möta livet.
- Gör det som känns bäst här, är det sista hon säger med handen över hjärtat när hon nickar mot paketet.

Jag lämnar det orört.