Sitter på busshållplatsen och väntar på en buss som aldrig kommer på utsatt tid. Minns i vintras när vi stod ute i den isande kylan och väntade i över en timme. Hur vi svor över SL, men var egentligen mest förbannade på oss själva som aldrig var smarta nog att sätta på oss ordentligt med kläder.
Jag sitter där på busshållplatsen med smutsigt hår som luktar rök efter kvällen innan, slarvigt uppsatt i en tofs. Det är kallt ute. Känner mig trött och sliten efter för lite sömn, men är tack och lov inte bakis. Jag drack en cola igår. Alkohol är inget som lockar längre.
Tänker att det är sorgligt att det är det här som ska vara ungdomens lyckliga tid, en period inbäddad i osäkerhet och tvivel. Där man desperat letar efter lycka genom att supa sig full på helgerna, när det enda som egentligen händer är att man bränner onödigt mycket pengar, fattar dumma beslut utan förnuft och förstör kroppen och morgondagen när man vaknar upp bakfull med en kropp som skakar och ett huvud som dunkar av smärta. Inser att jag måste ha missförstått hela konceptet, för det här är i mina ögon den jävligaste åldern på världskartan. Ingenting står ristat i sten och omgivningen och framtiden är bara ett diffust mörker där man stapplar fram i hopp om att lycka och trygghet väntar runt nästa hörn. Sen förstår jag att det är nog de som inte förstår. Det är de som har missuppfattat vad allt handlar om. Eller så vågar de bara inte blicka djupare och se den bittra sanningen.
Kanske är det så illa att de inte är kapabla till det bara. Om det är någonting jag lärt mig i den här världen är det att alla människor har olika djup. Vissa kan bara skrapa på ytan och nöja sig med det, andra har djup som fortsätter i all oändlighet. Och jag klandrar dem inte. Jag kanske bara är avundsjuk, för allt ter sig så mycket lättare i den där världen. Så bekymmerslöst.
Jag har alltid haft bekymmer. Bekymmer som jag har tendens att många gånger romantisera, men i själva verket är det mer trasigt än vackert.

Tittar över på busskuren mittemot. Ser en ensam, tom ciderburk från kvällen innan stå på bänken. Slås av tanken hur många människor som passerat eller suttit på den där bänken i olika tider. Mamman med barnvagnen som väntat på bussen som ska ta henne och bebisen någonstans, det där nykära paret alla hatar som suttit och kyssts på den där bänken och bara låtit buss efter buss passera, ungdomar som sena kvällar spytt på fyllan, två bästa vänner som skrattar åt fina minnen, hon med hjärtat i tusen bitar som gråter tårar som aldrig tar slut, eller bara jag som också har behövt åka någonstans. Men nu står det bara en avställd ciderburk där.
Den står där och är en rest från en gårdag och en tid som aldrig kommer igen i ett Sverige som ibland fan är tragiskt. Här kommer man inte in på krogen om man inte trycker upp tuttarna i ansiktet på vakten och gör sig själv till åtlöje. Det är för billigt för mig, jag köper det inte. Jag är för bra för det. Jag har för mycket mellan öronen.

Här är mitt liv, tänker jag. Och trots den vetskapen väntar jag på något bättre. Jag väntar alltid på något bättre. Blir aldrig nöjd. Världen är i mina ögon inte så vacker som jag vill att den ska vara, men sen är jag ju en drömmare av högsta grad också. Det är så lätt att fastna i sitt trygga mönster där det inte räcker med att tycka att rosa sommarhimlar, stjärnor och bulliga moln är fint. Där normalläget är eviga tankar och där det är lättare att vara ledsen än glad för att man vet att det där glada, fina, lyckliga bara är tillfälligt. Att det är lugnet före stormen.

Men jag antar att allt bara är som vanligt.

Bussen kommer till slut, femton minuter försenad.