Helt ärligt så blir jag lite imponerad av mig själv. Av vad jag kan åstadkomma. Och att jag faktiskt inte är så dum som jag tror ibland.
Jag halkade av misstag in på blogginlägg som jag skrev för ganska exakt ett år sen och jag får läsa texter jag inte riktigt trodde jag var kapabel att skriva. Då brann det i mina fingrar. Jag kunde skriva om helt onödiga och ointressanta saker och ändå på något vänster lyckas vända dem till något som blev kul att läsa. Likväl kunde jag skriva om allvarliga och livsrelaterade frågor, eller frågor som tärde på mig överhuvudtaget, och jag hade något otroligt flyt i det jag skrev.
Det kan kännas som att jag inte känner den tjejen vars några texter jag precis läst. Hon som satt och skrev på exakt samma plats som jag sitter på nu, för ett år sen.
Det är som att jag var någon annan.
Som att jag visste allt, men ändå ingenting.
Jag var så mycket mindre då, men samtidigt verkar det som att jag var så himla mycket större än nu.
Jag hade andra rädslor. Det som bekymrade mig var allt runt körkort, att hinna gå ut i helgen när vi drunknade i plugg, att den festen krockade med en annan fest, kärlek, att komma försent, att inte få det betyget man strävade efter, m.m. Jag hade en underliggande rädsla för framtiden, men mest tyckte jag ändå att det skulle bli spännande att komma ut i livet.
Jag hittar kommentarer från människor som jag inte vet vilka det är, från ip-adresser som jag inte känner igen. En skriver att jag är söt och en annan skriver att jag har snyggt språk, att jag har talang. Men den kommentar jag alltid har undrat mest över och fortfarande undrar över, den fick jag en gång när jag var lite ledsen och hade skrivit ett inlägg om en okänd kille som kom fram till mig på krogen och smällde mig på låret. Kommentaren lyder Du är en av de snyggaste brudar jag känner och har döpt sig till You knöw who. Och jag vet inte alls vem det är, jag har faktiskt ingen aning. Jag tvivlar på om jag någonsin kommer få reda på det. Det var ju så längesen, men jag vet vem jag hoppades på att det var då.
Vi var så små ändå. Jag hittar inlägg där jag skriver om olika former av kärlek, om livet i sig, om minnen jag alltid kommer ha och om bara små vardagshändelser som kunde få mig att tokskratta. För någon utifrån som inte känner mig som kanske läser, kan måhända tycka att det är små onödiga saker som skrivs, men för mig är det färgklickar i vardagen. Det är mitt liv.
Jag hittar ett inlägg från en kväll när vi var hemma hos Sabina ett gäng och hängde på soffan hela kvällen. Det var innan allt såg ut som det ser ut nu och det var bara Viktor som hade körkort. Vi var fyra personer som satt och lyssnade på Curly Sue i bilen hem den natten. Då var körkort så stort. Idag är det nästan pinsamt om man inte har det.

Jag var nog ändå smartare då. Kanske är det lättare att vara det när världen inte är så stor i jämförelse med hur mycket man vet. För när det känns som att man vet mycket mindre i proportion till världens storlek, ja, då känner man sig dum.
Och världen är större för mig nu än då.
Den här bloggen är min livshistoria sen snart två år tillbaka och jag ska ta mig tid att läsa igenom hela, månad för månad, inlägg för inlägg, rad för rad och ord för ord.
Hade jag inte vetat bättre hade jag kunnat säga att den här bloggen skulle kunna bli en bok.
Men det kanske den är redan. För mig.
Min bok.