Jag springer lätt en mil på bandet utan att bli speciellt flåsig (dock svettas jag som en gris) och jag undrar alltid efteråt varför jag inte gav mer. Detsamma gäller spinningpassen - de är äckligt jobbiga, men jag grejar dem hur lätt som helst ändå. Mest för att jag har sån otrolig vilja när det kommer till träningen; jag ger mig fan på något och pressar mig själv och det slutar ofta i att jag klarar det jag tänkt.
Sen finns det en annan del av träningen. Det är den där styrketräningen jag aldrig förstått mig på riktigt. Jag har trott att jag bygger muskler på bodypumpen, men den träningen är klassad som uthållighetsträning. Dock är jag inte helt med på det, för muskler har jag fått sen jag började köra bodypump. Men jag vet, ska man bli en såndär biff som skriker längst bort i gymet och är alldeles röd i ansiktet för att det är så jävla tungt för att man lyfter typ 2345 kg så man nästan bajsar på sig, då ska man inte gå på bodypump. Då ska man träna styrka. Vilket jag provade på idag. Armar och axlar fick det bli (och såklart uppvärmning och lite rygg och massa mage.) Öh. Där står jag och ser fullkomligt lost ut, trots att jag vet hur man gör. Men, när det känns som att alla ögon är på en och när man hör hur de tänker vad håller hon på med, då känner man sig alldeles ny i träningsdjungeln. Inte hindrar det mig ändå. Jag körde musiken i öronen och stod där framför spegeln och beundrade mina vackra biceps som bara växte sig allt större.
Och var är de där glada grabbarna som sa att jag var tajt och ville visa mig hur man tränar armar häromveckan? Jag behöver er nuuuu!