Idag är det exakt fyra år sedan, på dagen.
Jag förstår inte riktigt hur fort tiden har gått.
Tjugoandra mars tjugohundrasex.

Det skrämmer mig när jag tänker på hur det kunnat bli om jag inte gjort det, och att beslutet jag tog då var avgörande för resten av mitt liv.
Jag minns hur jag tampades med rädslan och de påfrestande tankarna under väntetiden, och jag minns hur jag grät i skolan dagen efter beskedet. Då var det det största jag varit med om. Idag ser jag det bara som en av många händelser i livet.
- Det första jag ska göra när jag vaknar är att vicka på tårna.
Det gjorde jag.


Jag hittade bilder från innan på min dator. De äcklar mig lite.