Solen skiner mig i ögonen och himlen är klarblå. Inte ett moln syns. De bländande strålarna värmer mig och luften är sådär friskt kall. Om det finns något som heter perfekt så är den det. Det känns som att den renar hela strupen och hela lungorna och fyller kroppen med ljusblåa, vackra andetag. iPoden låter jag ligga i fickan, för fåglarna kvittrar och det är ett tecken på att våren är på väg. Bara det är som musik i mina öron.
Plötsligt känns allt så mycket lättare. Jag är som en fjäder och marken jag går på är som rosa, mjuka moln. Kanske är det just för att vi går mot ljusare tider och jag kommer att tänka på hur fint Saltsjöbaden är på sommaren. Hur mysigt det är att kunna vara ute i kvällssolen i bara ben och hur idylliskt det är att gå promenader längs vattnet nere vid Grand Hotel. Att köpa glass nere i kiosken eller att bara sitta vid vattnet och njuta av solens värmande strålar. Kanske är det för att jag börjat koncentrera mig mer och mer på att vara närvarande. Att jag har börjat träna mig själv till att styra mina tankar och att försöka njuta av det som är nu. Sen kommer förr eller senare. Jag försöker skriva mina egna pjäser som spelas på den inre scenen, och jag försöker bli min egen teaterdirektör.
Och det är sol.
Det är fint när snön smälter bort, för det är beundransvärt att se vad som döljer sig där under. Vad som tappert legat och väntat på att få se solljus under de här mörka månaderna som varit. Vad som fått utstå kyla och fukt och bara funnit sig i det. Det är fint att se hur det växer sig till liv igen.