Jag har alltid gillat att vara tjej, eftersom jag älskar långt hår, roliga frisyrer och det här med att göra sig fin. Jag tycker om målade naglar, läppglans och bodylotion i någon fruktig lukt. Det är en vardagslyx att få fixa håret, smörja in sig med krämer och sminka sig.
Däremot har jag aldrig varit den där tjej-tjejen som håller för öronen så fort någon börjar prata om bajs. Jag klarar inte av dem då jag själv är ganska öppen av mig. Jag har heller aldrig varit värsta kill-tjejen som har kepsen på sned, åker skateboard och hänger med grabbar för jämnan. Någonstans emellan dessa har jag väl ändå funnit min plats. För jag tycker om rosa, glitter, hål i naveln, armband och örhängen, klänningar och annat liknande. Men jag gillar också att bli kladdig, arbeta med kroppen och utsätta mig för lite läskigare saker där adrenalinet rusar i en. Och jag har värsta kiss och bajs-humorn, vilken jag aldrig tycks växa ifrån. Humor överhuvudtaget har jag rättare sagt, för jag skrattar åt precis allting egentligen. (Eller är det humor då?)
Det är skönt att man kan vara lite som man känner.
Att sväva lite utanför det som samhället definierar som tjej respektive kille. Gå sin egen väg.
Jag vill inte vara en sån som blir placerad i nåt fack.

(Nackdelen med att vara tjej är dock den där veckan som infinner sig en gång i månaden. Den sätter stopp för ganska mycket. För ibland kan jag vara så chockerande sur och irriterad och ha så äckligt ont i magen att jag bara vill ligga under täcket hela dagen och bita i kudden och svära. Å andra sidan får ju vi bära på små mjuka, rosa bebisar och känna hur det är att vara gravid. Det ska vara häftigt har jag hört. Men att föda... Hjälp.)