Ibland kan jag önska att jag var fjorton år igen och tog massa bilder på mig själv varje dag, hängde på playahead, var utan måsten och skrattade med kompisar för jämnan.
När jag tänker tillbaka på den tiden idag minns jag det som att jag skuttade på moln. Som att jag alltid hade medvind och att det inte fanns några problem. Känner jag efter ordentligt och verkligen sätter mig in i de åren, minns jag vilken uppenbar identitetskris jag gick igenom. Så fort några viskade och skrattade var jag övertygad om att det var mig de pratade om. Jag var livrädd för att inte bli accepterad och jag ville hela tiden vara någon annan än den jag var.
Alla har gått igenom det eller kommer att gå igenom det. Tjejer runt fjorton år måste ha de mest osäkra och trasiga insidorna som finns. Dessutom var det under den här tiden jag hade min korsett och det tärde ännu mer på mitt självförtroende. Det hindrade mig från att se ut som jag ville och jag var rädd för att de skulle avslöja mig. Det var som att jag bar på en hemlighet. Trots att mina närmsta vänner visste och trots att de aldrig skulle sluta vara mina vänner för det, fick jag för mig att jag hade ett lägre människovärde. Jag tryckte ned mig själv något ofantligt.
Fjorton år är en djävulsk ålder egentligen. Särskilt rebellisk behöver man inte vara, humörsvängningarna infinner sig där ändå. Humöret går ständigt upp och ned och är som en lång berg- och dalbanetur. Antingen mår man bokstavligen skit och ligger och gråter till kudden är alldeles blöt, eller så skrattar man och är så glad att det gör ont i hjärnan för att endorfintillverkningen går på högvarv.

Egentligen är jag idag ganska lik den lilla tjej jag var då. Det som är annorlunda är att jag fått mer perspektiv och erfarenheter, och att det som jag består av slagit rot i mig så att jag inte längre går runt och är osäker på min personlighet och hur man ska vara. Jag består inte längre av ett suddigt, trassligt moln. Jag kan lättare skaka av mig det som bara skulle bryta ned mig och jag är inte lika rädd för att säga vad jag tycker.

I oktober fyller jag tjugo och jag inser hur tiden som tonåring försvann bara sådär. Jag kan önska att jag skulle levt mer de åren, men det är försent att säga så nu.
Kanske var det inte så mycket lättare då, men ibland vill jag inget annat än att vara fjorton igen och stå framför spegeln och fotografera mig själv i en desperat jakt på bekräftelse och självförtroende.