Så fort jag springer in i en vägg eller träffar på ett hinder har jag en tendens att ge upp. Det är som att jag bara släpper allt, faller handlöst och väntar på att någon ska plocka upp mig igen. Livet fungerar inte så. Jag kan inte fortsätta ligga i ett hörn och gråta så fort jag har lite motvind. Ändå gör jag det lik förbannat, för det känns som att hela min jävla vår har varit en enda fet storm åt helt jävla fel håll.
Ni vet när man är på Gröna Lund eller Liseberg och ska dra i ett av tusen miljoner snören för att få ett pris, och man vet att ett av snörena går till just det där som man vill ha. Då rycker man aldrig i rätt snöre. Ungefär så känner jag mig nu. Som att jag drar i snöre efter snöre, och det blir bara fel hela tiden. Jag blir aldrig n.ö.j.d.

Det känns som att det enda jag gör är att vänta. Varje dag väntar jag. Jag väntar på morgondagen, jag väntar på helgen, jag väntar på en ny vecka, jag väntar på förändring, jag väntar på livet. På livet(!) Man ska inte behöva vänta på livet, för det är det här och det är nu jag lever.
Jag vill inte se mitt liv som en tid av väntan, men ändå känns det som att väntan är det mina veckor består av. Det är som att jag har en inre önskan om en bättre värld, en värld som finns där ute. En värld som är vacker och där alla mår bra och har varma hjärtan.

Jag tänker hela tiden att jag gör det sen, sen ska jag ta tag i det, sen, sen, sen. Jag tänker att jag gör det sen, men sen finns inte föralltid.
Och det suger att jag inte fattar att livet en dag tar slut. Då är sen föralltid glömt.