Det är häftigt vad träning gör med mig. Hur det får mig att vilja utmana mig själv, se hur jag utvecklas och hur mycket jag vågar. Man kan gå hur långt som helst. Det är som att man äger världen en stund; som att man är världen och att all fokus ligger på dig.
Jag blir så imponerad av vad som händer med mitt psyke. Att jag kan gå från att vara lite låg till att ha världens största leende på läpparna. Egentligen är det lite konstigt att man kan må så bra av något som kan vara så fysiskt påfrestande, men det är en sån härlig känsla när man ser vad man faktiskt klarar av. Ta till exempel när man springer. I början kan det gå ganska segt, man måste få upp flåset och värmen, och det kan vara ganska jobbigt. Efter ett tag känns det helt okej och man känner att man kan fortsätta ett tag till. Sen kommer första tröskeln där man känner att man inte klarar mer, att man måste stanna och hämta andan. Det är vid den här punkten många ger upp, när man i själva verket bara ska fortsätta och utstå, hur jobbigt det än är. Man ger upp för att man tror att det kommer fortsätta på samma sätt resten av springturen, men hemligheten ligger i att passera den här tröskeln. Faktum är att när man tror att man inte orkar mer så har man trettio procent kvar att ge. Passerar man tröskeln kommer man in i andra andningen och det är så extremt häftigt; sån obeskrivlig känsla och ett sånt rus i hela kroppen. Det är här man tror att man är odödlig och det är här man kan fortsätta hur länge som helst. Kommer du dit kan ingen ta dig.
Det är som de sa i det senaste Grey's Anatomy-avsnittet: The body was designed to stay alive.
Och man kan hjälpa den så oerhört mycket på traven.

Träning är att leva och att leva för sin skull. Det är att må bra och att finna ork till allt runtomkring.
- Det är så kul att se dig, du ser så glad ut hela tiden! sa spinninginstruktören till mig efter passet idag.
Och det var precis så jag kände mig. Glad.
För jag hade tränat och gett allt.