Det är väl det där "duktig flicka"-syndromet som alltid tycks leva kvar i mig. Jag tampas med det varje dag och det äter bitvis upp mig.
Under hela min uppväxt har jag velat vara bäst på allt jag gör. Jag ville vara den som ritade finast på dagis, den som fick stå längst fram på dansen, den som vann alla simtävlingar - jag ville vara bäst vad jag än gjorde.
Prestationsångesten var ingenting jag märkte av eller som gjorde mig bekymrad förrän några år senare. Den följde med mig till gymnasiet. I början räckte det med MVG på alla prov och redovisningar, men i trean kom jag in i ett mönster där jag skrev alla rätt hela tiden. Det blev den nya ribban för mig. Och det var så jag fick bekräftelse på att jag var ganska bra; några ord eller siffror på ett papper. Jag fortsatte så fram till studenten, och ibland kan jag fråga mig hur fan jag egentligen orkade. Och var det värt det?
Varje gång jag fick tillbaka ett prov drog jag bara en lättnadens suck över att jag klarat det. Jag blev inte ens glad, det hade ju blivit en vana.
Någonstans kanske jag ska tacka mig själv för att jag ger mig in i den här leken där man ska vara bra på allt. Att jag sätter sån press på mig själv. Annars hade jag aldrig gått ut med de betyg jag eftersträvade. Mycket var också tack vare min självdisciplin, bestämdhet och vägran att misslyckas. Det sistnämnda är väl egentligen synonymt med prestationsångest.
Jag har alltid varit van vid att klara allt jag tar mig an. Då har det å andra sidan handlat om saker jag vet att jag klarar av, saker jag känner mig trygg med och där jag inte går utanför mina gränser. Saker där jag vet att jag inte behöver synas.
Ordet misslyckas finns inte i mitt huvud. Jag är livrädd för det. Livrädd för att svika mig själv. Men sviker jag verkligen mig själv? Sviker jag mig själv om jag tillåter mig själv att misslyckas? Det är väl snarare så att jag sviker mig själv om jag gång på gång ska straffa mig själv och skratta åt hur ynklig jag är så fort det är nåt jag inte klarar av för att jag lagt ribban för högt?
Det är som C och S sa när de kom förbi den kvällen när jag hade ont i ögonen och huvudet för att jag gråtit så mycket: Du måste våga misslyckas. Just då var det svårt att ta in de orden, men ju mer jag analyserar meningen förstår jag att ingen är odödlig. Jag misslyckades, men samtidigt vann jag. Jag vann för att jag tog mig an en av mina värsta rädslor, och jag slog mig blodig, men jag gjorde det. Mamma berättade för mig samma morgon att hon läst att mod är om man utsätter sig för någonting som man verkligen vill, men som man är så väldigt obekväm med. Och det var precis så det var för mig. Jag gjorde något som jag aldrig skulle vågat om jag hade tänkt efter ordentligt innan, och kanske var det därför jag anmälde mig i sista sekund med vetskapen om att det inte gick att dra sig ur.
Jag förlorade och vann på samma gång, men det var förlusten som tog hårdast på mig. Samtidigt kanske det är den som kommer att stärka mig.
Jag la krokben för mig själv, ramlade och slog mig hårt, och var väldigt nära på att ge upp. Men jag ska ta mig upp på benen igen, stå rakt och sträcka på ryggen för att utstråla så mycket självsäkerhet jag kan. För jag är bra.
Nästa gång är det jag som slår min rädsla blodig.