De senaste dagarna har jag fått tvinga i mig mat. Jag har ingen aptit och det är inte likt mig.
Det har inte varit lockande att äta. Alls. Det är nästan så att jag mår illa när jag gör det och jag känner inte igen att jag fungerar så. Jag om någon brukar vara glad i mat. Det är ju det bästa som finns?
Ändå äcklar det mig lite för tillfället.
Men jag vet att jag måste. Jag vet hur viktigt det är att äta ordentligt och regelbundet när jag tränar så hårt och ofta som jag gör. Jag vet att man bryter ned sig själv i stället för att bygga sig starkare om man äter för lite. Trots det slarvar jag. För jag är så förvånansvärt ohungrig.
Och det är så väldigt lätt att vara klok mot andra och samtidigt, någonstans, glömma bort att ta hand om sig själv. Jag vet vad som gäller och jag säger det till alla andra, men jag föregår inte med så gott exempel. Kanske handlar det där om att vara klok mot andra också om att lära sig själv att inse saker. Att själv få uttala riktiga meningar som förr eller senare ska bli sanning hos mig också.

Hungern. Jag saknar den. Så jag fortsätter att tvinga i mig energi till jag hittar hungern i något dammigt hörn.
Mamma sa igår att hon tyckte att jag såg smalare ut och jag hoppas för guds skull inte att det är sant.