Det är som att jag inte vet var jag har min plats.
Då var jag barn och då visste jag vad som gällde. Jag visste vad jag hade för bekymmer och jag visste hur dagarna såg ut. Framförallt visste jag vad det innebar att leva i nuet. Idag står jag och trampar på olika ställen med fötterna ständigt i rörelse. Jag förflyttar mig, snavar, halkar till, ramlar ihop, tar mig upp igen och har aldrig riktigt båda fötterna på ett säkert ställe. Det är som att marken under mig brinner, att jag inte kan stå stilla tillräckligt länge och känna att jag trivs där. Och det är som att allt kan brista när som helst. Som att jag inte vet någonting.
Jag är på väg att bli vuxen och jag har ingen aning om hur man gör. Hur man ska se ut, hur man ska agera och vad som förväntas av mig. Det är en dimmig värld jag kliver in i och jag luktar på den, smakar på den och känner på den. Jag använder alla mina sinnen. Den är utanför mina annars så trygga gränser, den är nåt nytt, nåt obekant. Och den skrämmer mig. Samtidigt är den så spännande, så oförutsägbar och den är verkligen min. Jag kan göra vad jag vill med den. Jag kan forma den med mina händer och jag kan välja vad jag vill se.
I början, när jag tog första steget in, var dimman tjock och ogenomtränglig; den var kritvit och jag visste inte om jag befann mig i början, mitten eller slutet. Kanske stod jag vid ett stup där ett snedsteg hade inneburit att jag föralltid skulle falla; jag såg absolut ingenting. Sakta men säkert började saker klarna, dimman lättade och var inte längre en nästintill konkret gröt.
Någonstans började jag ta tag i den värld där jag inte känner att jag har någon riktig plats. Den värld där jag känner att jag befinner mig mittemellan två världar. Jag började ta tag i den tid där det känns som om man egentligen inte finns, där man identitetslös strövar runt lite fumligt och varken vet ut eller in.
Jag undrar hur det ser ut när dimman försvinner helt och när skärpan är inställd på det skarpaste. När allt är ristat i sten och när jag kan erkänna att här är mitt liv.