Jag kanske verkar totalt off, men jag måste få hjärntvätta mig själv lite innan jag sticker till min fina Maddies för att styra upp hela dagen innan hennes tjugoårsmiddag ikväll.
Så. Det kommer gå bra imorgon. Det kommer gå bra imorgon. Det kommer gå bra imorgon. Det kommer gå bra imorgon. Det kommer gå bra imorgon. Det kommer gå bra imorgon. Det kommer gå bra imorgon. Det kommer gå bra imorgon. Det kommer gå bra imorgon. Det kommer gå bra imorgon. Det kommer gå bra imorgon. Det kommer gå bra imorgon. Det kommer gå bra imorgon. Det kommer gå bra imorgon. Det kommer gå bra imorgon. Det kommer gå bra imorgon. Det kommer gå bra imorgon. Det kommer gå bra imorgon. Det kommer gå bra imorgon. Det kommer gå bra imorgon. Det kommer gå bra imorgon. Det kommer gå bra imorgon. Det kommer gå bra imorgon. Det kommer gå bra imorgon. Det kommer gå bra imorgon. Det kommer gå bra imorgon. Det kommer gå bra imorgon. Det kommer gå bra imorgon. Det kommer gå bra imorgon.

Varför går jag ändå runt med en svidande klump i magen som säger tvärtom? Och varför vill jag kräkas för att jag skakar från insidan och ut?