Det är mörkt ute och på radion spelar de Simon & Garfunkel's The Sound of Silence. Jag har alltid tyckt att den låten är så vacker, att det finns något speciellt i den som får mig att se livet från ett annat perspektiv. Det är som att jag kliver ur mitt skal och tittar på mig själv som om jag vore någon annan. Det är som att tonerna plockar fram all den skönhet som finns i livet. Allt det vackra som livet faktiskt kan vara.
Det är torsdag kväll och vi är på väg mot Arlanda för att hämta hem min syster. Jag föreställer mig hur jag kramar henne när hon kommer ut från gaten. Hur jag känner att familjen är hel igen. Och hur jag känner att allt kanske kan bli som vanligt igen.
Vi sitter i bilen och jag föreställer mig att sommaren har kommit. Jag ser hur jag skrattar. Hur jag skiner och sprudlar och hur det skriker om mig hur lycklig jag är. Jag ser mig tillsammans med fina människor på platser där jag vill vara. Jag ser för mig en framtid så som jag önskar att den ska vara.
Det är som att jag lyckas lägga all stress åt sidan. All ångest som fortfarande har sin hemliga vrå därinne.
Jag har lärt mig hur man överlever. Framförallt har jag lärt mig att tiden inte är tillräcklig för att gå runt och inte tycka att livet är vackert. Ändå kan jag halka till och tappa fotfästet ibland, men jag tar mig upp. Skrattar. Låtsas som ingenting. Skrattar ännu mer. För är det något jag vet hur man gör är det att skratta.
Och det är en trygghet.
Men det är mig jag måste jobba med.

And in the naked light I saw
Ten thousand people, maybe more
People talking without speaking,
People hearing without listening,
People writing songs that voices never share
And no one dared
Disturb the sound of silence