Vanligtvis brukar jag komma över det efter ett tag. Jag brukar kunna förtränga det och bearbeta det någonstans där inne utan att själv märka det.

När våra grannar flyttade till Göteborg när jag gick i sjuan grät jag mig till sömns varje natt i över ett halvår innan de flyttade. Dagen de lämnade oss trodde jag att jag aldrig skulle klara av det, att det var lika bra att ge upp. Jag var helt förstörd. Jag grät mig till sömns några nätter till efter det. Sen hade jag kommit över det. Jag var ju tvungen.
När jag slutade nian var jag likadan. Jag började gråta veckor i förväg; ville inte lämna. Ville inte tappa kontakten. På själva avslutningsdagen började jag gråta i samma stund som jag klev innanför porten till skolan. Jag grät hela dagen. Det finns inte en enda bild på mig från skolavslutningen i nian där mina ögon inte är söndergråtna. Men jag kom över det.

Den här gången kommer jag inte komma över det.
Kanske har det att göra med att man blir äldre och knyter alla närmare sig. Man inser hur värdefulla en del människor är. Man vill ha dem kvar hos sig, för man ser en del av sig själv i dem.
Visserligen gråter jag inte för det längre, för jag vet att jag kommer tillbaka. Men jag saknar det så det gör ont.
Det var värst när jag sa hejdå. Och när jag kom hem och fick uppleva tomheten som kvävde mig. Då allt handlade om ingenting. Då vaknade jag på morgonen och grät.

Jag kan skratta åt mig själv ibland. För att jag är som jag är.
För att det räcker med att titta på bilder eller att höra en låt som gör mig påmind om det. För att det räcker för att jag ska längta tillbaka så mycket så jag inte vill göra något annat än att blunda.