Jag har världens ångest som kryper i kroppen på mig.
Det är en läskig känsla att vakna på morgonen och stå öga mot öga med meningslösheten.
Lars Winnerbäcks Timglas fick vara på repeat i mina öron en stund. Sen fick mamma torka mina tårar och säga att allting faktiskt löser sig till slut. Jag vet inte om jag tror på de orden riktigt.

Jag står inför ett dilemma jag inte är stark nog att ta itu med. Jag får inte skjuta på det längre.
Jag hatar att jag vet vad jag vill välja och jag hatar ännu mer att det är det jag inte får välja.

Det var så mycket lättare att vara ifrån allt.