Det är som att min omgivning är för liten för mig.
Hjärnan säger en sak och hjärtat säger en annan.
I slutändan är det jag som får ta stryk för att jag gör som hjärtat vill.
Och i slutändan när allt är över står jag där lottlös och ångrar att jag inte valde tvärtom.

Jag som började tro att ångesten hade lagt sig.
Idag är ett levande bevis på att den inte har det någonstans. Det var bara jag som lyckades trycka undan den för några dagar även om den låg kvar där inne och gnagde sår på min insida.

Tomhet. Så känner jag.
Och jag är maktlös. Jag kan inte göra någonting åt det, kan inte kontrollera det.
Jag vet inte hur man hanterar situationer som dessa.

Och jag hatar att se dig ha ont och jag hatar att se dig lida.