Egentligen skulle jag bara vara på briggen mellan den 12:e och 24:e juni. Jag stannade en månad i stället.
Två gånger under den här tiden var jag på väg hem, men någonstans bland tusen tårar och tankar klarade jag inte av det. Det är omöjligt att slita sig därifrån. Den första av dessa gånger var jag tvungen att åka från Gotland till Stockholm för att inse att jag var tvungen att ta mig tillbaka till Gotland. Redan samma kväll satt Cicci och jag på färjan tillbaka till världens bästa ställe. Den andra gången hade jag biljett betald hem från Polen till Stockholm, men det var hopplöst att stå emot erbjudandet att få segla med till St Petersburg i Tall Ships' Races med fina fina fina människor. Det går inte att säga nej. Det går bara inte. Speciellt inte när dessa fina fina fina människor ber en att stanna. Då faller jag.

Det känns som att jag varit borta en evighet nu, men ändå inte alls. Trettio dagar är svåra att sammanfatta i ett enda inlägg, men inom mig har jag bevarat många fina stunder. Jag längtar bara dit igen.
Det som gör mig extra ledsen är att jag fortfarande hade möjlighet att stanna kvar. Tro mig, hade jag kunnat hade jag inte tvekat ett ögonblick. Nu hade jag mina skäl till varför jag måste lämna.

Det tog emot att åka hem idag. Något enormt. När mina ögon fortfarande var fulla av tårar tog Lina mig i handen och sa kom här, jag ska visa dig något. Vad det var kan jag inte säga här, men det gjorde att jag skrattade i alla fall. Jag tänkte att du skulle få dig ett sista skratt. Fina Lina.

- Det här är också livet. Tänk vad häftigt att du kan känna så mycket samtidigt.

För mig känns allt så definitivt. Det känns som att man sätter punkt. Klipper alla band.
Som att allt är över.
Jag vill bara tillbaka.
Jag saknar er jag saknar er jag saknar er.

Jag skulle kunna skriva i all oändlighet om hur det känns nu, men jag sätter stopp här.
Det räcker nu.