Det är väl bara att konstatera att jag håller på att ta mig in i en höstdepression och det förklarar också gårdagens humör.
Mycket som sliter i mig är all stress över att hinna med både träning och plugg och göra bra ifrån mig i båda delerna. Jag ser inte hur jag skulle hinna med ett jobb i nuläget och kanske det är ett tecken på varför ingen hör av sig. Det kanske är lika bra med andra ord.
Lättare blir det inte heller av att sitta här tvingad av svenskaläraren till att skriva ett kärleksbrev om obesvarad kärlek. Jag som har svårt för att öppna mig om den sortens känslor även inför dem som står mig allra närmast. Vad är det då som skulle få mig till att lämna ut min själ till min svenskalärare? Samtidigt som jag känner en sådan lust till att få allt jag skulle behöva nedskrivet i det där dumma brevet, vill jag inte lämna in den sanna versionen. Å andra sidan vill jag inte skriva ett kärleksbrev som inte kommer från mig själv. Det blir inte lika äkta då.
Det tar för mycket av min tid att gå och irritera sig på en sådan här sak, men jag tror inte någon vill lämna ut allt till en människa man knappt känner. Det är alldeles för personligt. Jag köper det inte.