Jag är förvånad över hur fort paniken lade sig. Kanske har det att göra med att jag börjat greppa saker.
I onsdags och torsdags kväll gick det runt i huvudet på mig och jag kunde inte koncentrera mig på någonting. Allt annat jag hade att göra låg och gnagde där i bakhuvudet på mig och fick mig nästan att tappa andan.
Så kom fredagen och därmed en av de värsta morgnarna jag haft. Jag som älskar frukost hade knappt någon aptit så som magen sved av allt sönderstressande. Jag visste knappt vad jag hette och var nära till tårar. Mamma började på allvar prata om att hon hade ett papper med yoga- och andningsövningar. Jag skrattade först, men insåg att hon menade allvar. Det blev ett par djupa andetag innan jag sprang till tåget.
Jag samlade mig.
Nu känner jag knappt en bråkdel av det jag kände igår morse.
Synd bara att jag var tvungen att sitta uppe till kl 1 på kvällen och plugga för att få det att lägga sig.
Ibland handlar det om uppoffringar.

De kommande två helgerna blir det segling. Längtar.

Och så har min syster färgat håret mörkbrunt. I alla fall var det meningen att bli så. Jag tycker snarare att det är mörkrött. Snyggt är det i alla fall.