Så länge jag kan minnas har jag bara haft ögon för ett yrke efter gymnasiet. Veterinär. Det är vad jag alltid siktat på och det är vad jag alltid tveklöst svarat så fort någon frågat vad jag vill göra med mitt liv. Nu är jag inte längre så säker. När nya världar öppnas för en vidgas plötsligt tunnelseendet och man förstår att det faktiskt finns en hel del annat där ute som lockar. Så jag har börjat tvivla på om det verkligen är veterinär jag vill sträva efter. En del av mig vill absolut bli det och ser inget annat alternativ, medan en annan del anser att jag vill bli det för att det är det jag alltid velat. Det är det som varit jag. I slutändan tror jag att det faktiskt är på båda sätten.
Efter att av egentligen en ren slump ha kommit ombord på briggen Tre Kronor har jag fått upp ögonen för segling. Jag är storögd när det kommer till det och vet inte hur jag med ord ska beskriva hur kul det är. Det spelar ingen roll att jag mådde illa konstant under debutseglingen, jag hade ju så ruskigt kul att jag inte såg något annat än att återvända. Nu seglar mina vänner och jag under helgerna. I somras vågade jag inte ens klättra. Nu har jag tagit mig upp till brammen och mycket är av ren vilja, och för att övervinna rädslor. Jag har inte bara varit med om äventyr utan jag har också fått träffa helt underbara människor. De är så genomhärliga, öppna och äkta att man kan inget annat än trivas och känna sig hemskt välkommen. Och man lever så nära inpå varandra. Det är underbart.
Jag kommer aldrig glömma känslan av att stå uppe i masten när vi seglade från Stavsnäs tillbaka till Kastellholmen för några helger sedan. Vi stod där uppe och beslog focken samtidigt som solen var på väg ned. Det var så vackert och hela jag fick gåshud. Så blir det bara när jag trivs och jag kände hur lycklig jag var och hur himla bra jag mådde. Och det är väl ändå att prioritera? Att man mår bra, trivs och har riktigt kul med det man gör?
Vem vet vad som händer med min framtid. Syo kan få rådgiva mig så småningom, men till dess ska jag bara vara. Veterinär finns fortfarande främst i mina tankar, men jag säger inte att jag inte är öppen för annat. Kanske det inte blir seglingen som kammar hem förstavinsten, men något där äventyr är med är högt prioriterat.

Jag märker själv hur jag smått slappar till mig i skolan och känner hur ovärt allt verkar nu när mitt tunnelseende försvunnit. Det i sig kanske inte är så positivt. Jag tänker i alla fall fortsätta sikta högt. 20,0 är mitt mål när jag tar studenten. Det har jag lovat mig själv och det löftet ska inte spricka lika lätt som när en nål snuddar vid en ballong. I'm still going strong.

Den 3:e-5:e oktober seglar vi Saltkråkan race. Då ska jag ha pluggat klart till både kemi- och fysikprov.
Ps. Carro, jag ber, följ med!