Så var det det här med självkänslan. Antingen så ligger den och skräpar i något dammigt hörn eller så har jag aldrig riktigt haft någon.

Jag vet ju att jag kan. Jag vet det. Och jag tänker inte låta någon liten äcklig, irriterande känsla av nervositet och rädsla styra över mig. Den är som en parasit, biter sig fast och släpper aldrig taget. Jag vägrar låta den tränga in i mitt blod. Vägrar. Den får inte bli jag.
Inte den här gången. Ingen gång.
Aldrig.

Jag måste bli lite mer motståndskraftig. Sluta tro att känslorna är jag. Lära mig att sätta upp murar mot sånt som bara skadar mig och inte är till någon nytta.

- Ditt förnamn är utstrålning.
Jag. Kan.
Ja.

Jag måste bara tro på det själv.