Det är okej att krisa när man är snart tjugo år.
Man får ligga på rygg och stirra upp i taket och lyssna på musik som är ledsam och ha ont och gråta och ägna all sin tid åt att tänka.
Det gäller bara att acceptera det, att finna sig i det, för det kommer vara så ibland. Jag önskar bara att jag visste hur man tog sig ur det, men det är som att börja om från noll varje gång man ska klättra upp igen. Minnet sviker när man försöker komma fram till hur man bar sig åt förra gången och gången innan det.

Men det blir inte värre än så.
Än att man känner. Det är precis som Lina sa förra sommaren när min separationsångest tog över mig.
- Det här är också livet och det blir inte värre än såhär. Än att du känner. Ingenting går sönder. Tänk vad häftigt att du kan känna såhär mycket.
Inuti kändes det ändå som att jag var i tusen bitar.
Men det blir aldrig värre än så.

Det är okej att livskrisa ibland. Man lär sig alltid något av det.
Jag blir så tacksam när jag vet att jag har personer i min närhet som låter mig vara som jag är nu. Som låter mig ta för att de vet att jag snart kommer ge igen.