Man kan inte gå runt och tro att det ska lösa sig av sig självt. Kanske gjorde det det när man var liten för att mamma och pappa alltid ordnade allt på ett eller annat sätt, men idag fungerar det inte så. DET löser sig inte. JAG måste lösa det. Så kommer det alltid vara från och med nu.
Tänker trots det att saker blir bra om man bara låter det komma en förändring. Eftersom det är lättare att välja de korta och lätta vägarna, tenderar jag alltid på ett eller annat sätt att börja utifrån. Måste övervinna en impuls jag får om att klippa av håret, när det verkligen kanske är det sista jag vill. Men jag är desperat efter något nytt.
Får för mig att den perfekta kroppen, babylen hy, jättelångt hår och den där tröjan skulle göra mig till en lyckligare människa.
Det är förvånande att det är så, när jag är fullt medveten om att man måste börja inifrån. För det är där inne alla kvävda känslor, all smuts och allt som skriker efter något nytt och outforskat finns.

Jag säger alltid att jag ska skrämma och slå tillbaka, men det resulterar bara i en ond och nedåtgående spiral eftersom den jag är livrädd för är mig själv.