Det är bara ett brinnande ljusstreck på den kolsvarta himlen, men det är så förtrollande vackert ändå. Att det är den enda fallande stjärnan jag ser den kvällen gör mig ingenting, för ett stjärnfall som lyst så tydligt vet jag inte om jag någonsin kommer få se igen. Himlen ovanför mig är alldeles välvd. Den är en gigantisk kolsvart kupol täckt av stjärnor som lyser upp natten.
Jag ligger och tittar på en himmel som är stjärnklar flera nätter i rad. Den är så otroligt vacker, så fascinerande mystisk och stor och jag är så liten och det finns så mycket därute som mänskligheten inte har en aning om och som man aldrig kommer få reda på. Egentligen är allt väldigt betydelselöst, för det bara är. Men man kan välja att göra det värdefullt, genom att fylla det som bara är med människor man tycker om och saker man gillar att göra. Man kan fylla det med liv och det kommer fortsätta att bara vara lika mycket för det, men det får betydelse.
Det är därför man skrattar ibland. Gråter ibland. Är arg ibland. Rädd ibland. För man har gjort det till sitt. Det som bara är har blivit det som du är.
Det är fint. Precis som stjärnorna. Jag kan titta på dem i flera timmar och aldrig sluta fascineras.

Egentligen är stjärnfall inte stjärnor över huvud taget. Det är bara stora stenar som kommer in i atmosfären och fattar eld. Det vi önskar till är bara ett spår av söndersmulad sten, grus. Jag fick lära mig för några år sedan att en döende stjärna kallas för supernova. Stjärnfall är inte supernovor, för en supernova är ett jättestarkt ljussken på himlen som innehåller oerhörda mängder energi.

Någonstans visste jag att det egentligen inte är stjärnor som ramlar ned från sin plats i himlen, men en del av mig valde att tro det ändå för att det klingar så mycket vackrare.