Ni vet när man är helt slut i alla muskler och endorfinruset är maxat - jag totalälskar verkligen den känslan i kroppen. Den är något speciellt.
Det är så himla skönt att jag har hittat något som kan driva mig så långt, för jag är så oerhört fascinerad av kroppen; hur den fungerar, vad den klarar av, vad man kan göra med den och hur långt man kan ta den. För man kan faktiskt klara av hur mycket som helst, bara man bestämmer sig för det.
Det är en så otrolig självförtroendeboost när man blivit lite bättre än förra gången, och jag älskar det verkligen. Känslan av att veta att man kan och att sedan vara helt utslagen är underbar.
Kärlek till träning alltså. Ville bara säga det.

Ber om ursäkt för att jag levererar så korta och ytliga texter för tillfället; jag har liksom ingen skrivlust även fast det pågår ett ständigt krig i mitt huvud. Men det kommer.