Ibland frågar jag mig själv vad jag vill med saker. Den här bloggen till exempel. Jag förstår inte varför jag fortsätter skriva text efter text här när det finns så mycket annat jag måste få ut i ord som jag inte kan skriva här.
Kanske försöker jag bara fly från mig själv och den ständigt pågående konflikten i mitt huvud. Eller så är det kul att se hur många som kikar förbi här varje dag och kanske har jag fått en kommentar ibland. Jag skulle vilja veta hur många det är som tar sig tid och verkligen läser det som står här. Erkännas ska att jag själv kan fastna i timmar framför mina rader. Vissa texter läser jag många gånger om.
Någon gång ska jag skriva av mig på riktigt. Vända ut och in på varje cell i mig, en naken text utan plats för lögner men med oändligt rum för det som är sant. Jag kanske gråter när jag skriver. Skrattar. Ryser. Håller andan.

Det kan kännas som att jag inte hör hemma här ibland. Eller så har jag missförstått vad livet handlar om, gått och trott att det alltid ska vara så förtrollande vackert och målat i regnbågens alla färger, när det i själva verket handlar om att fortsätta andas. Hållas vid liv. Jag har synat det och jag känner mig faktiskt lurad. Det är propaganda som man lätt låter sig luras av för att hoppet alltid fortsätter driva en när allt annat upphör att existera.

Min kropp känns stundtals oproportionerlig. Hjärtat är för stort för det här bröstet. Det är som att det ibland täpper till, slår alldeles för hårt i panik, som om det ska sprängas. Då håller jag andan. Ibland känns det som att det stannar, slutar syresätta blodet, och bara ger upp. Sen börjar det slå igen. Snabbare och långsammare på samma gång. Skuttar upp i halsgropen, precis som om det försöker rymma. Försöker förmedla att det inte tänker spela i samma lag som jag längre, för det får inget tillbaka.
Jag tar inte hand om det längre. Jag tar bara sönder det. River det i mindre bitar för att göra mer rum för det där under och till slut är det så sönderräfflat att jag tappat bort mig själv och glömt vem jag är.

Just nu känns det bara som att jag tar och inte ger. Jag brukade sprudla, vet ni det. Jag fick höra att det var jag som var glädjespridaren, men jag undrar hur de skulle beskriva mig nu. Nu tar jag bara energi. Tar, tar, tar. Jag har alltid tagit avstånd från sådana människor och nu har jag själv blivit någon jag inte tycker om. Jag vill kunna ge, men jag har glömt bort hur man gör.
Det här är inte jag, men jag behöver någon som berättar vem jag är. Som påminner mig om hon jag har varit och vill fortsätta vara innan hon fångas av vågorna och driver alldeles för långt ifrån mig.

Jag satt på tåget hem ikväll, djupt försjunken i tankar, som en fånge utan möjlighet att fly. Det var först när jag blev påmind om att jag var på en offentlig plats omgiven av människor som jag insåg att jag hade tårar i ögonen. Jag blinkade bort dem.
Det finns två saker jag alltid gör, som jag verkligen kan utan och innan. Jag saknar. Och jag längtar. Jag finns aldrig.
Jag finns aldrig för att jag bara lever i det som har varit eller det som komma skall. Och det smärtar att leva i det som har varit, för då saknar man och inser på samma gång att det aldrig kommer bli som det en gång var. Det gör ont, ska jag säga er. Och det räcker inte att skrika eller bita i kudden. Det räcker inte, för det slutar inte att göra ont.
Tro mig när jag säger att jag har försökt att leva i nuet. Åtskilliga gånger. Det har gått bra, men förr eller senare går jag tillbaka till normalläge, vilket handlar om att sakna och längta. Det fungerar precis som att trycka på "Reset" på vilken elektrisk apparat som helst. Återställd.
Men jag försöker. Varje dag försöker jag. Så kom inte och säg något annat, även om jag ska erkänna för er att det finns vissa dagar det är lättare att låta bli.

Jag är som en robot. Går upp på morgonen och sätter på mig ett ansikte som ska ta mig igenom den här dagen med vetskapen om att ingen kommer ta hänsyn till hur det känns inuti. För det här livet är som ett spel ibland. Den som överlever längst vinner.

Jag ska berätta en sak för er. Jag är konstant rädd.
Mest rädd är jag för att det här aldrig ska kännas gott nog, att det aldrig ska bli tillräckligt.
Och att det aldrig blir bättre än såhär.

Jag kanske borde sätta lösenord på den här bloggen.