Står och tittar mig i spegeln. Ser samma tjej som alltid stått där, med de där ögonen som inte kan dölja någonting. Som aldrig skulle kunna ljuga för att de är alldeles för avslöjande. Frågar:
- Visste du att de skulle bli såhär?

Klär mig i desperation i färger, men insidan är trots det lika svart.
Försöker flyga, men jag faller för jag har inga vingar.
Vill rädda någonting som redan verkar förlorat.
Det känns som att jag lever i en dröm ibland.

Jag kom att tänka på Kristin Pettersson idag. Hon som tog sitt liv i december 2007, 15 år gammal. Hängde sig i en snara på verandan. Som alla man pratade med antingen kände eller visste vem det var via någon annan. Jag kom att tänka på henne idag för att jag hörde den låt hon hade på sin profilsida på communityn playahead vid det här tillfället. Den profilsidan som sedan täcktes av vita duvor för att visa att hon inte längre andades samma luft som vi.
Jag var på samma kalas som hon en gång när en av döttrarna i en familj som står oss nära fyllde år. De gick i samma klass och Kristin sprang runt där i radhuset, blond och glad med en klubba i munnen. Jag kommer ihåg det så tydligt och jag hade aldrig någonsin trott att hon, som verkade så livsglad och stark, som utstrålade så mycket vackert, kände sådan avsky för livet. Men då var hon fortfarande barn.
Jag såg henne titt som tätt åren som följde, när våra vägar ibland korsades.
En dag var hon borta. Fanns inte längre. Död. Smaken av det ordet var bitter i munnen. Så outtalat. Minns att det kändes som en dröm, tänkte det här händer inte. Men det var på riktigt. Det spelade ingen roll hur mycket man nöp sig själv i armarna, det var verklighet.
Till en början förstod jag verkligen inte varför just hon av alla. Sen gick det upp för mig att det finns så mycket som ingen ser. Som ingen bryr sig om att se för att det är lättare att låta det passera. Smärta är lika med bekymmer. Bekymmer är jobbigt att ta itu med. Det säger sig självt. Så man blundar.
Jag hittade hennes självmordsbrev på internet. Hon var smart, Kristin. Hon hade förstått så mycket som ingen annan lyckats lista ut. Avslöjat livet, fått allt svart på vitt. Minns att det skrämde mig att jag var beredd att hålla med om så mycket, att jag tyckte att orden på datorskärmen stämde väl överens med hur jag själv kunde resonera.
Jag läste det där brevet idag igen. Det gjorde ont i mig. Att man så ung har listat ut vad livet handlar om och har att erbjuda och att det inte är tillräckligt för att vilja fortsätta vandra på den här jorden.

Även fast jag många gånger faller, skulle jag aldrig ens våga tänka i de banorna om att ge upp livet.
Jag har alldeles för många att förlora och jag älskar livet för mycket.
Jag älskar att leva, det är en gåva och det är något man bara får chansen till en gång.
Stundtals kan det bara göra väldigt ont.