Det finns saker jag verkligen inte förstår.
Till exempel hur musik kan vara så skrämmande, förbryllande, underbart vacker och fantastisk så att man sitter och håller andan låtarna i ända. Den här är till exempel en sån. Precis som alla andra på den skivan.
Eller hur det är möjligt att alla de där tusen stenarna helt plötsligt tycks ha rasat av mig bara över natten. Kanske är det för att den här perioden av grubblande är över. Jag har varit ledsen och trasat sönder mig nog och det är dags att lägga det åt sidan och hitta det där som får mig att skratta sådär hysteriskt igen. 
I varje cell sprider sig känslan av lätta fötter nu. Förändringen bokstavligen omfamnar mig, säger hej och välkommen och jag vet inte riktigt om jag ska våga tacka och ta emot bara sådär. Det känns för lätt, jag vill inte falla tillbaka när det börjar kännas bra, så jag är vaksam, använder alla mina sinnen, ser, känner, luktar, hör och smakar. Intrycken ljuger inte för mig; Osäkerheten känns omkullsparkad av Förändringen. Kanske har den fått lära sig att man aldrig ska sparka på den som redan ligger, för den kommer bara växa sig starkare.
Jag vill stanna på den här toppen ett tag nu, för utsikten jag har är något av det vackraste jag sett. Jag ska visa er. Kom, kom. Kom ska jag visa er. Tag min hand och var här med mig.