Känslorna kryper som maskar utanpå kroppen nu. Den är inte längre stor nog att rymma allt det som finns i mig. Det är som att känslorna vuxit ur min kropp, som att de behöver en ny behållare att förvaras i. De går som elektriska pulser över huden och jag ligger och vrider mig i sängen. Kan inte somna. För mycket att tänka på. För mycket som rör sig i hjärnan.
I magen ligger en svidande, brinnande klump. Varje gång jag andas får den tillgång till nytt syre och det känns som att det bildas allt fler tungor av eld som slickar insidan av min mage. Försöker hålla andan för att släcka den, få den att dö ut, men det som svider försvinner inte. Kanske lyckas jag somna ändå för att kroppen är så mycket tröttare än hjärnan, för att musklerna inte längre orkar hålla den vaken.

När jag vaknar några timmar senare har allt runnit av mig. Det är mitt i natten och jag är omgiven av mörker. Rädslan och oron känns inte längre lika påtagliga och jag kan andas ut.
Sen somnar jag igen.