Min insida har varit så jävla bränd och sönderriven genom åren, men den ilskna elden har brunnit ut, slocknat, och i mig bor nu ett hav. En ocean av minnen, förväntningar och drömmar.
Tänker på vänner som fallit bort från mitt liv. Personer som jag så många gånger skrattat med, gråtit inför och talat om allt med.
Träffade en sådan vän igår. Vi satt på en bänk vid vattnet i den annalkande vintern och pratade om hur det känns att vara så borttappad i sig själv att man glömt bort vem man är och hur det är att må skit, till känseln försvann i tårna. Tiden sprang och stod stilla på samma gång och trots alla förlorade år hade ingenting förändrats. Vi var precis som vi var då, med enda skillnaden att livet idag inte går att undkomma på samma sätt som det gjorde på den tiden. Då när vi stod framför tv:n och tränade aerobics med Jane Fonda i rutan. Då när vi hittade på egna länder med den oändliga fantasin vi besatt. Det fanns liksom i huvudet.
Det är sorgligt att många av de man var så tvärsäker på att man skulle växa ihop med i stället vuxit ifrån och det skrämmer mig att säkerheten aldrig är tillräcklig. Inte ens den är ristad i sten.
Vill ta upp fler tappade och bortglömda relationer. Vill se vilka öden de har gått tillmötes. Vill tala tillrätta, inte bara se på.
För det gör ont när det går helt snett och blir till en mardröm.