Hade ett långt telefonsamtal med en fin vän igårkväll.
Det är ganska svårt att tala tillrätta när man knappt förstår någonting själv av det vi är i: livet. För det går verkligen inte ut på någonting, egentligen. Det är man själv som måste fylla det med meningsfulla händelser och dyrbara personer. Man är sin egen konstnär, målar sin egna tavla, med sina egna penslar och sina egna färger. Den blir aldrig klar, den där tavlan. Ett livslångt projekt är den.
Undrar om det är normalt att i vår ålder föra sådana här djupa diskussioner, vi vill ju bara vara unga och dumma. Det är så lätt att känna sig missförstådd och tycka att den enda man kan hålla i handen är ensamheten. Hur många har egentligen vid tjugo års ålder kommit till dessa insikter? En normal tjugoåring lever livet och tänker att det löser sig sen. Eller så är alla lika ensamma, sköra och rädda, men vissa är bara bättre på att dölja det. Fast ändå, de här tankarna som ständigt finns i mig, hur många har dem inetsade i sina hjärnor?
Det är som att vi har sett facit nu. Vi har räknat ut vad allt går ut på, och det som skrämmer mest är att det som står bakom likhetstecknet är en nolla. Ingenting. Allt är upp till var och en. Sådär, alla rätt på provet, MVG. Duktiga flicka, klapp klapp på axeln. Får man gå hem nu?
Jag är för smart för mig själv helt enkelt. Eller för den här världen kanske.