De säger att jag ska fortsätta kämpa nu, och jag ser den genuina glöden av omtanke och hopp i deras ögon. Det spelar ingen roll att jag bara har träffat dem en gång och egentligen inte har en aning om hur deras liv ser ut.
Jag svarar att jag ska och jag känner i roten av själen att de två orden jag uttalar inte innehåller något annat än sanning.
Hon frågar mig hur jag mår nu, om det känns okej. Jag svarar att det är bra, men påminns i samma sekund om en känsla som gör att jag nästan blir tårögd.
- Det är jobbigt när ni blir så ledsna.
- Det blir så när man verkligen vill någonting och det inte går.
Hon säger att vi löser det här, vi ska ordna det.

Det känns faktiskt bra nu. Nästan lite för bra. Blir stundtals rädd för att den här riktningen ska brytas, att jag ska bli vilseledd någonstans där jag inte är så tillfreds med livet som jag är idag.
Även om det kanske inte känns så för stunden så blir man starkare av motgångar. Det kan vara nödvändigt att gråta alla tårar man behöver göra sig av med just då när det känns som att världen rasar samman, för så småningom bygger man sakta upp en sköld.
Man måste brytas ned ordentligt för att kunna växa sig ännu starkare än man var innan.