Lyssnar ständigt på musik. Känner en sådan otrolig kärlek till det fenomenet att jag inte vill missa en sekund av den. Det finns så mycket känslor och minnen bevarade i musiken och några särskilda låtar känns som skrivna till mig.
Tystheten bedövar, klarar inte riktigt av den.

Ibland känns det som att jag lever i en film. Med en låt ständigt i bakgrunden påverkas stunden, och det som är på riktigt kvävs, skrynklas ihop och kastas bort.
Det är nog ganska självdestruktivt egentligen. Att inte vilja spendera tid med sina tankar. Substitutet blir i stället ett evigt soundtrack på livet.

Lever trots det inte i något slags förnekelse, men det blir så paradoxalt att säga det. Det låter ju som att jag gör det. Faktum är att jag har erkänt allt för mig själv redan.
Även fast det stundtals kan ses ganska självdestruktivt tycker jag ju om det. Jag njuter varenda sekund när jag hör en låt jag älskar. En låt det skriker mitt namn om. Och jag vill för allt i världen inte missa att höra en som betyder något för mig bara för att jag borde lyssna på tystheten.

Men jag hör den ibland. Tystheten. Påminns om att den finns.

Den bor i oss alla. I varje hjärta i den här världen finns den. Den är det första du möts av när du vaknar och det sista du ser innan du somnar och blir ett med den.