Det faller vita små lätta snöflingor framför mig där jag går. De vittnar om en värld i ständig rörelse, där liv är synonymt med färg och styrka och de landar mjukt i mitt hår. Försvinner bland alla hundratusen hårstrån, smälter in i mig, blir en och samma. Vi är alla en egentligen, bara lite fördelade i små portioner för att världen ska hamna i något slags balans. Verkligheten är alltid konstant, vi är alltid konstanta, summan av oss är alltid densamma. Vi är en.
Snöflingan framför mig är jag, stjärnan som faller är jag, tårarna på din kind är jag. Jag, jag, jag. Och du. Vi.

Trots att kylan smyger sig på känner jag mig varm och trots att vintern alltid vill dra ned mig mot svarta avgrunder och beckmörka labyrinter utan lösningar ler jag.
Går i mörkret mot min port och beundrar de förtrollande små flingorna som bevisar att man kan hitta ny kraft, att man kan se det vackra i allt och själen känns som pånyttfödd. Vill sträcka upp händerna mot himlen och fråga hur det kunde bli såhär. Mest vill jag egentligen tacka. För att jag höll ut.
Det finns en styrka i mig nu.
Och jag ler igen.