Det är så lätt att gömma sig bakom en fasad, klistra på ett leende, skaka lite på kroppen och låtsas som ingenting. Stänga av öronen och intala sig själv att man inte hör skriket som stundtals gömmer sig där inne.
Det blir alltid lättare när kvällen kommer. Kanske för att morgondagen nalkas och lovordar om bättre tider. Trots det vaknar man upp nästa morgon och är kvar i samma tid, i samma liv. Mörkret lägger krokben för mig.

Har så svårt att bryta mina mönster. Kommer på mig själv med att stå och stampa i frustration i samma gamla ruta och undra varför ingenting händer. Den är så obehagligt hemtrevlig den där rutan. Jag kan varenda kvadratmillimeter av den. Skulle kunna ha förbundna ögon och ändå veta precis var jag befann mig. Har varit där för länge nu, men det skrämmer mig att lämna den. Den skriker på något sätt trygghet. Vet att jag måste sluta vara så barnsligt motståndskraftig, vet det så fruktansvärt mycket, men jag är ett med den där trygghetszonen. Ibland känns det som att den jagar mig.

Att våga. Det är nog det enda det handlar om egentligen. För om man aldrig vågar kan man inte heller vinna något.