Jag fyllde tjugo igår.
Ska sanningen fram spenderade jag större delen av dagen åt att gråta och vara ledsen och känna mig värdelös. På ett sätt var det skönt, att bara få gråta utan begränsningar och lätta på hela själen. Så jag satt på golvet utanför en sal på ett SATS ihopkurad och bara lät tårarna rinna. Vid min sida satt också självförtroendet på golvet. Det var nere i botten.
De sa att man inte skulle ta det som en bedömning av den person man är, men fan vad man tar det personligt. Man känner sig kass. Helt jävla skitvärdelös. Det första jag tänkte var nu ger jag fan upp, nu skiter jag i det här, men idag är jag bara förbannad och tänker att jag ska fan visa dem. För jag kan det här.

Jag uppskattar så otroligt mycket att det finns så många fina människor som verkligen bryr sig och som verkligen ser hur mycket jag vill det här. Hur mycket jag brinner för det.
- Man blir bara bäst om man har den där eldsjälen. Du kommer ju hit och kör stenhårt hela tiden, jag ser ju hur mycket du brinner för det. Och det är bara om man verkligen har hjärtat för det som man kan bli bäst. Tänk sen hur jävla bra du kommer vara när du väl sitter där. Du kommer vara den som alla vill gå till.
Tack. Tack tack tack.

Det är bara det att det alltid är så tveklöst mycket lättare att se och höra det som är dåligt än att lyfta fram och fokusera på det som är bra. Kommer man någonsin ifrån det?