Man kan gå som en ballerina på blöta trottoarkanter under en himmel som gråter och sjunga om hur vackert livet och världen är. Behandla varje regndroppe som den dyrbaraste diamant och leka att de våta dropparna som smeker kinderna gör en starkare. Att de tränger in under huden och sköljer bort och läker alla blödande, svidande sår.
Man kan ta brandgula löv i handen och se hela världen i dem, se varje mönster och varje atom de är uppbyggda av. Försöka förstå storheten i dem, i mig, i dig, i oss, och att allt faktiskt har en plats, sin plats, och att ingenting egentligen är onödigt. Och faktiskt inte heller nödvändigt.
Man kan gå runt som den vilsna och borttappade själ man ibland är och försöka lista ut vad meningen med allt egentligen är, men ändå, någonstans, veta att sanningen är att man aldrig kommer få reda på det. För det är ingen som har en aning. Alla är lika dumma och rädda, men vissa leker bara att de är lite bättre.
Vi bara finns.

Kanske är det det som är meningen.