Varför vill man alltid ha allt man inte har?
I stället för att glädjas över det man belönats med går man och suktar efter det man aldrig kommer få.
Den där girigheten.
Tanken att gräset är grönare på andra sidan.
Varför ska det krävas att man är med om hemska/jobbiga saker för att inse att man faktiskt har det så jävla bra egentligen? Att man borde skatta sig lycklig för att man hamnat där man är.
Visst kan man vid vissa ögonblick bli tacksam över att man är den man är och har det man har, men vid andra ögonblick är den där tacksamheten som bortblåst. Det är så lätt att glömma.
Girigheten kommer alltid vara det som övervinner tacksamheten och avundsjukan kommer alltid göra att man inte lär sig att acceptera.

Känner att det här inlägget börjar spåra, men vad jag försöker säga är i princip att man ska vara glad för att man är frisk och för att man har en underbar familj och underbara vänner och inte bli så fokuserad på allt som har med pengar och makt att göra. Det gör dig ond och egoistisk.