Ibland kan jag komma på mig själv med att sitta och deppa över den tid som varit. Att det är över nu, att det aldrig mer kommer komma tillbaka. Att det är framtiden som väntar och att den kanske inte uppfyller samma standard som det som en gång varit.
Språkresan till USA sommar 06. Finns det något mer att säga? De där mysiga morgnarna på KUA i världens bästa matsal där man kunde dricka cola till frukost. De där dagarna med jättelånga (i alla fall kändes det så) lektioner som man ibland somnade på. Den där gången vi fick shoppa på Wal-Mart och tyckte det var alldeles underbart. De där gångerna vi var på gymet och skulle bränna så galet med fett. De där gångerna vi försökte lära amerikanarna att prata svenska. Den där gången jag smakade Ben&Jerry's för första gången. De där mysiga kvällarna. De där gapflabben. De där alldeles klockrena kommentarerna. De där dagarna i New York City. Den där promenaden i Central Park. Den där lilla impulsutflykten till Chinatown. Den där shoppingen. De där bussresorna. De där alldeles underbara människorna. De där tre veckorna jag aldrig kommer glömma.
Eller Malta sommar 07. Promenaderna till Bugibba om kvällarna. Den där bananaboat-turen. Det turkosa vattnet. Snorklingen utanför hotellet då vi upptäckte att hela botten var full av svarta sjöborrar. Den där vidrigt äckliga maten. De där obligatoriska discona. Värmen. Brännan. En del av folket. Sakna.
England vår 08. Den där underbara värdfamiljen. Mitt rum. De sjuka kvällarna. Creme Eggs. Tesco. Gymet. Lärarna. Leighton Buzzard i våra hjärtan. Tre månader är svåra att sammanfatta i en mening. Det var en upplevelse jag älskade.
Jag fattar inte varför jag blir depp när jag egentligen bara ska vara glad för att jag fått vara med om det.