Jag har ångest.
En såndär som biter sig fast och inte vill släppa taget förrän man tagit itu med de sakerna man vet att man måste ta itu med.
Ångest 1: Jobb. Jag måste skaffa jobb. Nu. Det är dödligt allvar. Jag överlever inte länge till. Fick nobben av ICA, det som hade varit ganska perfekt egentligen även om det inte låter speciellt glamouröst.
I morse var jag i alla fall duktig och tog reda på kontaktmailen till ett annat jobb jag är intresserad av. CV är sänt! Håller tummarna och hoppas på det bästa. Ska ta mig tid och skicka in till fler ställen, JAG LOVAR.
Ångest 2: Körkort. Det som alltid varit sådär himla långt borta. Pappa som alltid sagt att "du ska ta körkortet så fort du fyller 18, annars blir det aldrig av" och han och jag har inte ens gått kursen!! Hallå? Alla i min umgängeskrets har på ett eller annat sätt i alla fall börjat med körkortet. De har antingen gått kursen, börjat läsa lite teori, börjat ta lektioner eller övningsköra med föräldrar. En del har till och med bokat tid för uppkörning och en del har redan körkortet fixat med bil och allt! Och var ligger jag någonstans? Rätt! På noll. Nu jävlar ska jag sätta igång också. Innan sommarlovet ska jag se till att släpa med mig far min på den där kursen och så får det bli en del teoriplugg i sommar.

Som person har jag en oerhörd självdisciplin. Jag tar itu med uppgifter så fort jag får dem. Men sådana här stora uppgifter, sådana som man tror att "äsch, det löser sig", sådana är jag väldigt bra på att ignorera.
Det känns som att jag står utanför dörren till vuxenvärlden och vet inte om jag ska våga knacka på eller inte. Jag är nog ganska rädd för vad jag ska bli bemött av. Och det handlar inte bara om det här med jobb och körkort utan också allt annat som har med vuxenlivet att göra. Räkningar, tvätt, deklarationer, ekonomi, SJÄLVSTÄNDIGHET, tid, matlagning, you name it!
Jag är helt enkelt fortfarande bara barnet.