Idag har jag fått reda på två saker.
En av dem var bra. Jättebra till och med. Sådär bra så att man får massa fjärilar i magen (inte kärleksfjärilarna) som frigör adrenalinet i kroppen så man börjar skutta. Sådana där glädjeskutt!
I skrivande stund vill jag inte sitta still. Jag vill ut och rusa. Lyckorusa.
Jenny. Min bästa Jenny. Min barndomsvän. Min allra första riktiga kompis.
Min relation till Jenny är inte en såndär relation mellan två bästa kompisar. Det är en systerrelation. Det har det alltid varit och kommer alltid vara. Även om vi inte kunnat ses så mycket under alla omständigheter, vet jag precis var vi har varandra. Ni vet, vissa kompisar som man inte träffar så ofta men är jättenära med, måste man ibland "hitta tillbaka till" när man väl ses. Så är inte fallet här.
Jenny har idag fått sitt liv tillbaka. Det helvete hon levt i börjar äntligen ta sin vändning. Det är hon så jävla värd. Jag är så glad för din skull.

Antar att någon nyfiken filur undrar vad hon varit med om.
Det tänker jag inte tala om, det får ni läsa själva. Här.

(Jag vet att jag borde plugga fysik, men nej det tänker jag inte! Inte nu. Inte i denna stund.)