Jag är nog ganska sprudlande nu för tiden. Att gå runt och le inombords mestadels är en ny erfarenhet för mig. Visserligen är jag samma gamla Emma; hon som kan sitta och tänka och lyssna på musik i timmar utan att röra en fena. Men det är som att jag hittat en ny kraft någonstans, ett driv. Jag vill massa hela tiden. Och för en gångs skull har lite känslan av att jag faktiskt tar tag i saker och ting infunnit sig.
Än en gång vill jag bara poängtera hur allt verkligen löser sig. Jag måste rista in det innanför min hud någonstans, så att jag minns det nästa gång vardagen är svartmålad. Allt kan bli så jävla bra, hörrni. Hör ni det? Sluta aldrig tro på er själva bara. Gör det ni verkligen vill. Var envisa. Var er själva. Och viktigast av allt: gör inte som alla andra säger, lyssna inte på alla andra - gå efter vad ni själva vill innerst inne. Känn efter. I slutändan lönar det sig och blir bättre än du någonsin trodde.
Jag kan hänvisa till sida 32 i en av de vackraste böcker jag läst - Änklingen av Ray Kluun. Där står det att det finns tusen anledningar till att inte göra någonting, men att bara ha en anledning till att göra något är fullt tillräckligt. (Boken är för övrigt del två. Del ett heter En sorts kärlek och är något av det finaste och sorgligaste som skrivits. Det krävs ganska mycket för att jag ska börja gråta när jag läser böcker...)