Det regnar ute. I början har jag svårt att vara närvarande, svårt att lyssna på vad hon säger. Jag måste koncentrera mig på att kontrollera den där svidande, brännande klumpen jag känner av i halsen. En klump jag inte riktigt förstår vad den gör där just nu, nu när allt ska kännas bra.
Likförbannat är den ändå där och gör sig påmind. Den har hittat sin plats hos mig, format sig efter mina organ. Som att den inte passar hos någon annan. Fått mig att tro att den är min egendom när det i själva verket är den som äger mig.
Men jag lurar den. Tänker inte förlora och låta den göra så att jag brister. Den ger med sig, även om blott för en stund. Låter mig vara för ett ögonblick, men lämnar mig med vetskapen att jag måste ta itu med den senare. Berättar för mig att den kommer tillbaka, att jag aldrig kommer vara stark nog att undkomma den till fullo. Hånar mig.
Det spelar ingen roll hur mycket jag spottar, fräser, skriker, sparkar eller slår, den kommer och hälsar på förr eller senare ändå. När den tycker att det passar och när jag egentligen inte hinner. Då väntar den runt hörnet, likt ett spöke, beredd att hoppa på mig.
Beredd att förgöra mig.

Vi sitter vid köksbordet och tittar ut på ensamma blöta äppelträd i ett regn som aldrig slutar falla. Det är höst idag. Sommaren är förbi och de varma dagarna är minnen blott.
Jag ser in i två ärliga ögon. Ögon som har varit med ett helt liv, som har sett så mycket, som har gråtit så många tårar. Ögon som aldrig har berättat allt, som inte vill ta någon plats, som bara vill väl. Ögon som utstrålar kärlek och välvilja, men samtidigt så mycket outtalat.
Jag blir berörd av henne.
Och det slår mig att det finns så många insidor man aldrig tar sig tid att upptäcka. Att det finns de som aldrig har någon att prata med. De som kväver sina känslor och inte någonsin gråter ut.
Det gör ont i mig.

För det gör ont att ha en smärtande insida, men det gör ännu ondare att aldrig få prata om det.
Och det gör ont att veta att tiden aldrig kommer vara tillräcklig.