Det går att se på människor hur de är redan vid första mötet.
Utifrån det känner man vilka man kan lita på, ty sig till, gråta hos och skratta med och räkna med alltid kommer stå upp för en. De blir en trygghet och det i sig skapar en känsla av trygghet hos en själv. Man har de bästa och man har förmågan att se det vackra hos människor. Det som är av betydelse.
Bara man besitter kunskapen att skrapa lite på ytan hos andra upptäcker man snart den sällsynta diamant som finns där.
Det finns personer för alla – lika barn leka bäst. Tro mig när jag säger att det finns relationer som aldrig kommer utvecklas längre än till en viss punkt. Det finns liksom inget mer att hämta.
Sen finns det de relationer som kan fortsätta i all oändlighet, de som inte tar slut förrän någons hjärta slutar slå.
Kanske man skulle kunna sätta oss alla i olika kategorier. Kategorier som talar om vilka plan i existensen vi befinner oss på, hur djupa vi har förmåga att vara.

Jag har tänkt mycket på det min vän Sabina en gång sa. Vi promenerade på gatorna i den lilla danska staden Marstal för att vi inte orkade mer än fem minuter på museum. Vi fungerar lite så; kan inte gå runt så länge, utan tycker det räcker med att titta lite fort. Men det hör inte hit. Vi gick på kullerstensgator fuktiga av sommarregn och pratade om själar. Sabina menade att det finns själar i olika åldrar och att vissa personer har äldre själar än andra. Att man kommer bäst överens med de själar som är jämngamla med ens egen, och det spelar ingen roll hur gamla personerna ifråga är. Det är mognadsgraden på själen som avgör vilka personer i livet som får en att må bra. Som man vill ska vara en del av vardagen.
Personligen har jag nog en ganska gammal själ. Jag har förmåga att tänka långt och blir stundvis väldigt djup. Jag erkänner mina känslor, känner starkt och mycket, och framförallt vågar jag känna. Jag accepterar att man kan vara ledsen och jag är ledsen när jag måste. Jag är inte lättvindig eller flyktig och jag håller det jag lovar. Jag har förståelse för andra, förmåga att sätta mig in i andras livssituationer och jag kan ärligt säga till dem att jag förstår hur det känns och mena det.
Samtidigt så vet jag vilka som är som jag. Vilka som har själar likvärdiga med min, som befinner sig i samma kategori. De personerna växer inte på träd och jag har under mina nitton år och tio månader i den här världen skapat något som kan påminna om ett filter. De relationer som betyder något, som alltid kan utvecklas till en högre grad och som jag får ut något av har stannat kvar och har en egen bit av mitt hjärta. Det är som att de skapat sig en egen allt större omöjlighet att filtreras bort.
Själar jag inte kunnat identifiera mig i har på ett naturligt sätt runnit bort likt vatten.
Men jag har mina personer. Mina fristäder där inga krav eller måsten existerar och där jag kan känna att jag har en naturlig plats. Där det räcker att vi finns till och där inget outtalat finns.
De är luften jag andas och min själ brinner för dem.

Mamma och jag pratade om skillnad på vänner och vänner. Hon sa att man kunde se att de jag valt till mina utstrålar omtanke och äkthet. Att de är färger. Pappa undrade hur hon kunde se sånt.  Jag ska berätta för honom någon dag.
Mamma sa att jag måste ta vara på dem. Det vet jag redan.
Det har jag alltid vetat.

(Inga namn nämnda, ni får känna er träffade i stället; helt ofattbart vad ni har en stor plats i mig. Jag önskar jag kunde visa det på något sätt. Förklara den rena kärlek och tacksamhet jag känner till er. Visa er genom mina ögon hur otroligt fantastiska ni är.)