Det är vår och året är 2010. Jag tror att det var i februari någon gång.
Egentligen vill jag nog komma ihåg att det var vinter, då snön fortfarande föll och bildade ett tjockt täcke på marken. Minns att det var kallt ute och att jag satt i min väns kök på en stol intill väggen med knäna uppdragna till hakan och ögonen fulla av tårar. Gjorde mig så liten som möjligt. På mig hade jag svarta leggings och en stor stickad tröja jag kunde krypa inunder om världen omkring mig skulle bli för läskig. Som ett skal att fly till. En trygghet i mörker.
Jag ville bara försvinna från verkligheten den här perioden. Min botten var nådd och meningslösheten hade gjort sig ett med mig. Jag skrev långa texter om livet och ställde frågor jag aldrig någonsin kunde få svar på. Letade i desperation efter ljus, klartecken och vägledning i famnarna på mina vänner.
Jag fick en bok den där dagen i köket. Jag satt nog i många kök den här tiden, det gör jag fortfarande, men just den där dagen när jag satt med knäna intill hakan i den stora tröjan, fick jag en bok. Det var en bok med bilder på djurungar och små citat innehållande kloka ord om livet. Jag tyckte du behövde den.

Ett halvår senare sitter jag på samma plats, i samma kök, hos samma vän. Det är augusti och året är fortfarande 2010. Regnet utanför är ihärdigt, men den molande värken i mig finns inte där längre.
Jag är en annan person idag. Inte längre lika vilsen och ovetandes. Inte lika rädd, förlorad och uppgiven.
Det är som att jag hittat en balans i mig själv. Som att jag tagit ett kliv ut. Jag vågade inte tro på någonting då. Oklarheten var det enda som fanns framför mina ögon.
Jag minns att jag kunde ligga hemma och gråta, att varenda fråga om hur jag mådde framkallade en brännande klump i strupen.

Och det är konstigt att man bara ett halvår senare knappt förstår hur man kunde vara så djupt nere. Att den svarta avgrunden som då välkomnade en med öppna armar idag inte ens går att skymta.
Jag förstod inte hur jag skulle ta mig tillbaka till verkligheten igen. Jag förstod verkligen inte det.
På något sätt klättrade jag ändå upp. Lärde mig le och skratta.

Men jag blir rädd när jag idag läser dokumentet jag skrev i samband med det här. Jag blir rädd för att jag så väl kan identifiera mig i mina ord, att jag nästan kan leva mig in i den där svartmålade vardagen igen.
Och jag blir ledsen och arg för att man kan må så förjävla pissigt som hon som skrev texten om livets mening den där kalla februarimånaden gjorde.
Jag önskar att jag kunde berätta för er hur jag gjorde för att stå upprätt igen, men jag minns inte. Tiden då jag letade efter verkligheten har raderats ur mitt minne och jag har faktiskt ingen aning om hur man gör för att bli glad igen, men jag antar att det är något man måste klara själv.

Det finns så mycket därute man inte har en aning om.
Det finns så mycket som aldrig får bli sanning i det här ytliga samhället.

Det enda sättet att ta sig igenom det är att vara en överlevare.
Ibland räcker inte ens det.